Börjar med 2015 års i mitt tycke allra bästa låt:
Under 2015 gjorde jag tre utlandsresor - Osnabruck, Barcelona och Italien.
I övrigt var det väl samma gamla vanliga grej jag ägnade mig åt, DIF och fest typ.
Men men: Det ord som starkast kan symbolisera 2015 är ångest faktiskt. Aldrig någonsin har jag mått så dåligt som jag gjort detta år. Eller, jag har ju haft panikångestattacker och sånt tidigare, men den ständiga ångest jag hade framförallt i våras och somras har jag aldrig upplevt. Nu ska jag försöka beskriva hur det var.
Jag har alltid haft väldigt svårt för mig själv. Känner mig alltid otillräcklig, och osäker. Jag tycker själv att jag är väldigt ointressant, ointelligent och tråkig. Detta är själva fundamentet i min självbild. Så har det alltid varit i mitt huvud. Kort sagt: jag hatar mig själv.
Jag har även den kanske töntigaste av alla psykiska åkommor: social fobi. Jag har alltid varit väldigt blyg och tystlåten. Jag undviker nästan alltid kontakt med människor i så stor utsträckning det går - vilket har gjort att jag inte lärt känna någon på min utbildning tex. Jag känner ett väldigt starkt obehag när jag är med andra människor, Alltid rädd att göra bort mig. Alltid rädd att framstå som dum och tråkig. Jag letar alltid tecken hos andra människor för att få bevis för att dom inte gillar mig, min självbild är ju sån att jag inte fattar hur någon skulle kunna gilla att umgås med mig. Så har det alltid varit.
Det har gjort att jag varit väldigt ensam under min uppväxt. Ett tag i början av gymnasiet hade jag inte en enda riktig vän. Det är nog tack vare internet som jag inte deppade ihop fullständigt när jag var yngre. På internet kan man vara någon annan, man behöver inte skrika högt för att höras. Perfekt för mig som är livrädd för att vara i centrum för folks blickar.
Aja, detta är ju den solida grund jag står på rent psykiskt. Att jag förr eller senare skulle kraschlanda psykiskt kanske inte var världens största skräll.
Det började på allvar sommaren 2014. Jag minns exakt när ångesten helt tog över mitt liv. Jag tänker inte säga vad som var den utlösande faktorn. Men från den tidpunkten så hade jag nästan konstant ångest. En ångest som verkligen blev outhärdligt jobbigt i vintras och utvecklade sig till ett oerhört mörker under våren och sommaren. Det gick så långt att jag verkligen önskade att jag inte levde. På allvar alltså. Jag gick runt på jobbet och ville inte vara med längre. Jag skämdes något oerhört för att jag hade dessa tankar. Det är inget jag pratat med någon (förutom psykologer) om. Jag var (och är väl fortfarande i ganska stor utsträckning) övertygad om att ingen utom min familj skulle sakna mig.
Jag har alltid varit väldigt självdestruktiv. Tidigare i livet åt jag konstant och blev väldigt fet. Det senaste decenniet har jag festat väldigt mycket. Jag är inte alkoholist, dricker inte så ofta egentligen, men ibland när jag börjar dricka så har jag väldigt svårt att gå hem. Det har hänt att jag "skulle in och ta en öl" för att sen inte komma hem på flera dagar. Jag har gjort väldigt mycket dumt. Mest mot mig själv. Jag har väldigt svårt att umgås med folk utan alkohol. Att kröka har blivit ett säkerhetsbeteende för mig.
Aja, i vintras tog jag kontakt med en psykolog. Gick hos honom fyra gånger, det var någon form av ungdomsrabatt. Han skickade mig vidare till en psykolog i Kista som jag gick hos typ tre gånger - gillade henne inte alls. Sen gick jag vidare till att köra internetpsykiatri i landstingets regi, KBT. Det gick några veckor tills Huddinge sjukhus sa stopp. De ansåg att mina svar i formulären man fick fylla i varje vecka var oroande och att jag behövde mer hjälp. De skickade mig vidare till WeMind på rehnsgatan. Där fick jag Sertralin utskrivet.
Det hjälpte.
Det gick några veckor utan märkbar effekt. Så plötsligt en dag så märkte jag att den allra djupaste ångesten inte fanns där längre. Det blev en extremt välbehövlig vändpunkt, och nu kunde jag börja KBT för min sociala fobi med en terapeut jag gillar.
Jag håller dock på att sluta med det. Anledningen är att jag har gått upp i vikt av dem. Jag har jobbat i flera år med att gå ner i vikt och jag tänker inte under några omständigheter väga över 100 pannor igen. Dock: märker jag att ångesten kommer tillbaka så kommer jag självfallet att börja igen. Men jag tror verkligen inte att den kommer att komma tillbaka lika starkt.
Jag hoppas verkligen att 2016 blir bättre. För 2015 har nog varit ett av de allra jobbigaste åren jag varit med om.
Och: Till er som hjälpt mig på något sätt med detta: Jag är evigt tacksam.
Och: Till er som inte hade någon aning om hur jag mått: detta är inget jag gillar att prata om alls. Och jag vill inte prata om det med mina vänner. Dels för att jag inte vill besvära andra och dels för att jag inte vill att ångest ska prägla även mitt umgänge, det är skönt att koppla bort det ett tag.
Jag skulle kunna skriva mycket, mycket längre om hur fan jag mår, men jag är bakis och vissa saker tänker jag inte skriva öppet.
PEACE OUT!
