Månaden fram till nyårsafton hade jag för första gången sen typ tonåren börjat må lite dåligt. Jag tänkte mycket mörka tankar och hade utvecklat någon form av existentiell ångest som jag inte riktigt kunde hantera. En av anledningarna till detta var att jag börjat läsa Kristian Gidlunds blogg om hans resa mot döden. Något som gjorde att jag började fundera över min egen död och mitt liv.
Jag var inte nöjd över min tillvaro. Alls. Jag var 25 år, jobbade på lager med skitlön, bodde i en stad jag inte tyckte om, hade ingen utbildning, katastrofbetyg från gymnasiet och vägde någonstans mellan 135-140 kilo. Ingenting hade i princip förändrats sen jag slutade gymnasiet. Ingen drömtillvaro direkt.
Den julen gick i ångestens tecken. Hängde hemma hos morsan med syrran eftersom jag inte orkade vara ensam. Något jag aldrig upplevt tidigare. Jag har alltid gillat att vara själv och ser mig själv som en ensamvarg. Morsan och syrran märkte att något inte riktigt stod rätt till och jag berättade att jag mådde dåligt utan omsvep. Det är inget att skämmas för resonerade jag.
Detta psykiska tillstånd i kombination med några dagar av ohämmat ätande och riklig alkoholkonsumtion gjorde att jag på nyårsdagen trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt. Jag mådde så in i helvete dåligt och var oerhört nära att ringa ambulans. Detta tillstånd höll i sig till kvällen den 2 januari då jag tillslut gav upp och ringde morsan som fick komma och hämta mig. Efter lite lugnande ord från henne så kunde jag både äta och sova lite, skönt för min helt slutkörda kropp.
Efter detta bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Jag insåg att allt jag var missnöjd över var mitt eget fel och att det bara var jag som kunde ändra på det, det fanns ingen att skylla på helt enkelt. Att inse det är nog det bästa jag någonsin gjort.
Efter detta har jag gått ner 40 kilo, börjat plugga och flyttat till Stockholm - när jag väl bestämde mig på allvar så var det hur enkelt som helst. Det var bara att göra. Jag mår betydligt bättre idag. När jag ser tillbaka på hur jag levde för några år sen så känns det oerhört främmande. Som om det inte är jag.
Nu ska jag bara bli kvitt dagens bakisångest...
Avslutar med en helt fantastisk låt.
