Dagens konstateranden

1. Det är rätt kul att vara på ett uteställe där man känner typ 100 pers.
2. Jag är oerhört bakfull.

Geniet

Jag får ofta höra att jag är smart. Nu ska jag berätta något som kommer visa att jag är en idiot.

För några år sen skulle jag åka till Köpenhamn med några vänner. Av någon anledning så valde jag att gå till banken och ta ut lite danska pengar innan avresa. När jag stod där så föreslog kassörskan att jag även skulle skaffa ett Mastercard. Det var ju en jättebra idé tyckte jag och sa ja. Lägsta kreditgräns låg på tio lax, men jag ville väl visa mig som en big shot så jag tog 25 lax som min kreditgräns. Kortet kom lagom till resan och fick givetvis följa med. Några månader senare hade jag såklart kommit upp i gränsen. Jag betalar fortfarande av denna skuld.

Något år senare skulle jag åka till London. Jag hade inga pengar så jag lånade 10 lax från Forex bank till typ 15% ränta. Tog 4 års avbetalning. Det har gått typ 3 år och 10 månader. Så jag betalar fortfarande typ 250 spänn i månaden till dom.

Senare samma år som jag åkte till London så tog mina pengar slut mitt under semestern. Det var ju inte kul tyckte jag och försökte låna 10 lax från nån förmedling av lånetjänster. Fick napp från GE money bank. De hade dock en gräns på 20 lax som lägsta lån. Inga problem tänkte jag, man kan ju betala 10 lax första avbetalningen så blir det som att man lånat 10 lax. Jag gjorde såklart av med alla pengar innan första avbetalningen. Denna skuld är dock betald.

Fast det dummaste var det året jag tog sms-lån varje månad. DET mina vänner, det är ren och skär idioti.

Jag skulle inte säga att jag är svinbra på privatekonomi idag(mina festvanor och min rätt ringa inkomst går inte alltid så bra ihop, till exempel), men min expressresa mot Lyxfällan är i alla fall avbruten.

Så tänk på detta innan du kallar mig smart nästa gång. Jag är nämligen en riktigt idiot.

Nu: musik!

Business as usual.

Har inget att skriva egentligen. Händer just nu inte jättemycket spännande jag kan berätta om här. Funderar på att ta bort förra inlägget, blev lite väl personligt kanske.

Ariel Pinks platta är för övrigt helt fantastisk och om du inte lyssnat på det är du en riktigt dålig människa. Ariel Pink – pom pom

Veckans planer inkluderar dubbla tvättider samt ett besök hos frisören. Har börjat klippa mig oftare sen jag flyttade nära en frisör som tar 100 spänn för snaggning. Lite bonusinfo ni får göra vad ni vill med. I övrigt står plugg, gym och givetvis Paradise Hotel på schemat. Så jävla spännande liv.

I helgen tänkte jag festa som om året vore 1999. Blir en och annan medalj sas.

PEACE!

inlägget utan humor

Hej här kommer en samling ord om något av det värsta jag upplevt i hela mitt liv(obs! Varning! ingen ironi, det kommer inte några skämt i denna text). 

Surfade runt och stalkade lite gamla bekanta på fejjan idag, detta eftersom jag egentligen måste skriva PM till plugget. Då snubblade jag över denna bild: 

IK Standard är laget jag lirade i när jag var barn(jag vet, färgerna!). Dessa fyra regler är ju inget någon kan ha några synpunkter på såklart. Men så här har det tyvärr inte alltid varit.

När jag var 8 till typ 15 år gammal så spelade jag fotboll precis som alla andra grabbar i den håla där jag växte upp - ett ställe med 1000 invånare utanför Eskilstuna. Vårat lag var rätt bra och vann de flesta av matcherna enkelt. Vi vann även någon cup ibland. Gott så.

Jag kände mig dock aldrig speciellt delaktig i våra framgångar i Eskilstunas ungdomsfotboll - jag fick nämligen inte spela speciellt mycket. Jag ska inte sticka under stolen med att jag kanske inte var det mest bollbegåvade barnet. Men, jag var ändå ett barn. 

Tränaren verkade dock inte tro att det var små barn han hade att göra med, utan började toppa laget redan när vi var typ åtta år gamla(lite ironiskt att jag hittade bilden på hans sons profil). ÅTTA ÅR?! Vad detta gjorde med mitt självförtroende är nog ganska lätt att räkna ut. Att på ett tidigt stadium få veta att jag inte dög är en känsla kämpar med än idag. 

En annan grej att slänga in i mixen var att min farsa dog precis innan jag skulle fylla nio. Samtidigt som hela min värld hade slängts åt helvete så fick jag dessutom beskedet varje vecka att jag inte dög som fotbollsspelare. Jag fattar inte hur man kan göra så mot ett barn som är i en extremt känslig period i sitt liv.

Morsan hittade nyligen några dagboksanteckningar från denna tid, där hon skriver om att hon vid ett flertal tillfällen pratat med min tränare som verkade oförstående, "vadå vi vinner ju" och "de andra föräldrarna tycker det är bra". Hon snackade även med styrelsen i föreningen men dom ville inte ingripa för "det är så svårt att hitta någon som ställer upp". I dagboken berättar hon om en cup som jag sett fram emot i flera veckor, där jag blivit lovad att få spela mycket. Resultatet? Under 10 minuters total speltid på fyra matcher. Vidare i dagboksanteckningen finns en notering om att tränaren en gång vänt sig mot mig när jag satt på bänken och frågat: "Vill du spela nåt idag eller vill du att vi ska vinna?". JAG VAR 9-10 ÅR GAMMAL!!! Fick även vid ett senare tillfälle innan en match informationen om att jag förmodligen inte skulle få spela så mycket, eftersom det var en toppmatch. Tack för framförhållningen idiot.

Nåt år senare bytte jag så äntligen lag, givetvis med "judas"-kommentarer från mina klasskamrater. Det var något jag såklart borde gjort flera år innan. Första året där gick bra - jag fick spela lika mycket som alla andra. Sen slogs mitt nya lag ihop med det gamla. 

Jag är under inga omständigheter villig att förlåta denna människa för vad han gjorde mot mig. Jag vill aldrig någonsin se honom, skulle jag möta honom på stan skulle jag förhoppningsvis behandla honom som luft. Han är en av få människor jag känner ett genuint hat mot - fortfarande, mer än ett decennium efter jag hade något med honom att göra. 

Jag hoppas verkligen att det är bättre idag och att reglerna på bilden efterlevs. Vill inte att något barn ska få gå igenom något sånt här.

Detta är verkligen något jag nästan aldrig pratar om(flera av mina närmaste vänner vet nog inte om detta) - sjukt ändå att jag tycker att det är värt att slänga upp på en öppen blogg. 

aja. 

Ett alibiblogginlägg när jag egentligen borde ta tag i PM-skrivande

Tjena bloggen. Tänkte först be om ursäkt för att jag inte skrev något mer förra veckan men sen tänkte jag att jag inte ska göra det eftersom det är så jävla trött.

Jag hade ett långt jävla inlägg om the internetz och vad det har betytt för mig men det blev så jävla tråkigt och jag är helt säker på att folk hade somnat medan de läst det. Så jag får väl skriva lite om senaste tiden istället.

Helgen blev nästan lite för urspårad och det är först nu jag känner att jag är riktigt på banan igen, märks att man inte är 20 längre (fan, man är ju inte ens 25 längre). Sunköl och stökig efterfest i fredags följdes upp av grabbmiddag, finöl och stökig efterfest i lördags. Vilket följdes upp av några helt onödiga öl i sängen i söndags. Sen dess har jag i princip inte lämnat lägenheten och jag ligger så jävla mycket efter med plugget - IGEN. Har bland annat en PM som ska vara klar på måndag som jag knappt skrivit en bokstav av än. Jag måste fan skärpa mig. Nu blir det plugg och gym ett tag(har jag sagt så förut? känns så).

MIN STORA COMEBACK I BLOGGOSFÄREN!

Eftersom det inte är en enda jävel som läser denna blogg längre typ - tror jag haft tre besök sista veckan - så tänkte jag det var dags att börja skriva igen. Så detta är min stora comeback. I vilken jag lägger upp två låtar och skriver denna fullständigt meningslösa text. Lovar dock att börja på allvar igen(haha "på allvar" - har väl typ skrivit två inlägg som haft någon som helst substans) denna vecka. Tummis.

Tja!