Surfade runt och stalkade lite gamla bekanta på fejjan idag, detta eftersom jag egentligen måste skriva PM till plugget. Då snubblade jag över denna bild:
IK Standard är laget jag lirade i när jag var barn(jag vet, färgerna!). Dessa fyra regler är ju inget någon kan ha några synpunkter på såklart. Men så här har det tyvärr inte alltid varit.
När jag var 8 till typ 15 år gammal så spelade jag fotboll precis som alla andra grabbar i den håla där jag växte upp - ett ställe med 1000 invånare utanför Eskilstuna. Vårat lag var rätt bra och vann de flesta av matcherna enkelt. Vi vann även någon cup ibland. Gott så.
Jag kände mig dock aldrig speciellt delaktig i våra framgångar i Eskilstunas ungdomsfotboll - jag fick nämligen inte spela speciellt mycket. Jag ska inte sticka under stolen med att jag kanske inte var det mest bollbegåvade barnet. Men, jag var ändå ett barn.
Tränaren verkade dock inte tro att det var små barn han hade att göra med, utan började toppa laget redan när vi var typ åtta år gamla(lite ironiskt att jag hittade bilden på hans sons profil). ÅTTA ÅR?! Vad detta gjorde med mitt självförtroende är nog ganska lätt att räkna ut. Att på ett tidigt stadium få veta att jag inte dög är en känsla kämpar med än idag.
En annan grej att slänga in i mixen var att min farsa dog precis innan jag skulle fylla nio. Samtidigt som hela min värld hade slängts åt helvete så fick jag dessutom beskedet varje vecka att jag inte dög som fotbollsspelare. Jag fattar inte hur man kan göra så mot ett barn som är i en extremt känslig period i sitt liv.
Morsan hittade nyligen några dagboksanteckningar från denna tid, där hon skriver om att hon vid ett flertal tillfällen pratat med min tränare som verkade oförstående, "vadå vi vinner ju" och "de andra föräldrarna tycker det är bra". Hon snackade även med styrelsen i föreningen men dom ville inte ingripa för "det är så svårt att hitta någon som ställer upp". I dagboken berättar hon om en cup som jag sett fram emot i flera veckor, där jag blivit lovad att få spela mycket. Resultatet? Under 10 minuters total speltid på fyra matcher. Vidare i dagboksanteckningen finns en notering om att tränaren en gång vänt sig mot mig när jag satt på bänken och frågat: "Vill du spela nåt idag eller vill du att vi ska vinna?". JAG VAR 9-10 ÅR GAMMAL!!! Fick även vid ett senare tillfälle innan en match informationen om att jag förmodligen inte skulle få spela så mycket, eftersom det var en toppmatch. Tack för framförhållningen idiot.
Nåt år senare bytte jag så äntligen lag, givetvis med "judas"-kommentarer från mina klasskamrater. Det var något jag såklart borde gjort flera år innan. Första året där gick bra - jag fick spela lika mycket som alla andra. Sen slogs mitt nya lag ihop med det gamla.
Jag är under inga omständigheter villig att förlåta denna människa för vad han gjorde mot mig. Jag vill aldrig någonsin se honom, skulle jag möta honom på stan skulle jag förhoppningsvis behandla honom som luft. Han är en av få människor jag känner ett genuint hat mot - fortfarande, mer än ett decennium efter jag hade något med honom att göra.
Jag hoppas verkligen att det är bättre idag och att reglerna på bilden efterlevs. Vill inte att något barn ska få gå igenom något sånt här.
Detta är verkligen något jag nästan aldrig pratar om(flera av mina närmaste vänner vet nog inte om detta) - sjukt ändå att jag tycker att det är värt att slänga upp på en öppen blogg.
aja.
