Först och främst: rubriken på detta inlägg valdes för att den är så oerhört töntig, det är alltså inte seriös. Vill inte att ni ska tro att jag gått full retard.
Så, men den senaste i raden av fruktansvärda derbybesvikelser tänkte jag att det kunde vara kul att skriva lite om några gånger vi faktiskt stått som segrare i en derbymatch, försöka komma ihåg känslan.
Hammarby - DIF 20010809
Mitt allra första fotbollsderby. Sen dess har jag inte missat ett enda, tror veckans debacle var mitt 46e i rad. Gick med min kusin och hans morsa (som håller på bajen). Har för mig att bajen ledde serien och DIF låg tvåa inför, så nervositeten var oerhört stor.
Vi hade biljetter allra längst ut på östra övre mot södra, så vi satt väldigt långt från DIF-klacken, men på pluskontot var att vi kunde se tifot i all sin prakt. När man kollar på bilden ovan så kanske det inte ser så jävla fett ut. Men med dåtidens mått mätt var det helt sjukt avancerat. Vann även canal+ tifopris i slutet av säsongen, något jag tyckte var väldigt viktigt då.
Vill minnas att det var en väldigt chansfattig, och ganska brutal, match, men att Andreas Isaksson räddade oss vid några tillfällen. Jag kan fortfarande se framför mig hur Jones med typ fem minuter kvar spelar in bollen till Lolo Chanko som gör 1-0. Jag bara ställde mig upp och vrålade, hade nog aldrig varit så glad tidigare i mitt liv.
AIK - DIF 20020808
364 dagar senare var det dags att uppleva första segern mot gnaget. DIF hade inte vunnit mot råttorna sen 1995 - lite som dagens situation alltså, med den skillnaden att vi inte legat i näst högsta divisionen hälften av åren.
2002 var jag rätt färsk inom DIF-kretsar. Det, min blyghet, och det faktum att jag inte börjat dricka alkohol än samverkade till att jag fick gå på matchen helt själv, eftersom min kusin var bortrest. Precis efter grindarna öppnat, typ 1.5 h innan match gick jag in och tog min plats i mitten av södra läktaren och satt alltså där tyst och utan någon mobil att stirra ner i, något som verkar helt sjukt idag. Något annat som är rätt sjukt är att jag ens fick tillåtelse att gå själv på matchen 15 år gammal. Har nog alltid åtnjutit ett ganska stort förtroende från min mor.
Nåja, denna match kan någonstans representera hela säsongen 2002 tycker jag, eftersom vi mosade gnaget med 3-0. Källström satte en brutalt hård frispark i mitten av andra halvlek sen var det tack och godnatt för gnaget. Hade ett leende på läpparna hela vägen hem till Eskilstuna.
Förresten, vad hände med glansarken egentligen? Det var ju inte speciellt snyggt egentligen (se bild) men rätt vanligt förr.
DIF - AIK på stadion 2003 (JK.se hade inga bilder och orkar inte ta reda på exakt datum på nåt annat sätt, tifot var dock rätt fult)
När lottningen kom så var det först tänkt att matchen skulle spelas på Råsunda. Men efter protester från supportrarna så flyttades matchen till stadion. Något som jag var väldigt glad för då, men ännu gladare för nu, eftersom det är det enda stadionderby jag någonsin kommer ha upplevt.
Det var kallt, typ 9000 pers på plats och helt jävla underbart. Matchen gick till förlängning där Stefan Bergtoft, en riktig järnkamin, dunkade upp bollen i nättaket och avgjorde matchen. Har nog aldrig upplevt en lika taggad publik på stadion någonsin, vill minnas att det var helt galet bra drag. Råttorna som hade klagat över att de fått för lite biljetter lyckades inte ens fylla fonden. Någon lirare där lyckades dock kasta in en smällare som exploderade i en vakts hand. Detta var långt innan bangers gjort sitt intåg på läktaren och det blev en ganska stor skandal med en massa upprörda artiklar osv.
TV3 gjorde en dokumentär där man hade med denna match, tror den hette typ "Fotboll på blodigt allvar" eller nåt och den rekommenderas starkt eftersom det är HILARIOUS.
Kanske återkommer till glada fotbollsminnen i framtiden, för det var ganska kul att försöka dra sig till minnes dessa matcher. Har väl dock inte kunnat göra mina minnesbilder riktig rättvisa tycker jag. Aja.
