Första boken jag slukade var Love Goes out to Buildings on Fire: Five Years in New York that Changed Music Forever av Will Hermes.
Boken behandlar åren 1973-77 i New Yorks (NÄHE?!) musikscen. Det blir alltså mycket New York Dolls, Ramones, Television och andra band jag gillar, även en del om Hip Hopens födelse (På 1520 Sedgwick Avenue 11 augusti 1973) - dessa delar av boken är mycket intressanta. Även om punkhistorien beskrivs bättre i Please Kill Me och Hip Hopens födelse i Can't Stop Won't Stop (vilken jag håller på med nu för övrigt) så är det väl värt att läsa.
Det är även ett fint tidsdokument om hur sunkigt och kreativt blomstrande New York verkade vara vid den tiden. Vilka fester de verkade ha haft på CBGB:s, Max Kansas City och i olika loft - och givetvis på Studio 54.
Nackdelen rent personligt för mig med denna bok är att den även tar upp sån musik jag är fullständigt ointresserad av - tex jazz, klassisk musik och salsa. Dessa delar av boken lämnade mig helt oberörd. Det berättas även en del om Bob Dylan, nu är jag inte någon Dylanexpert (lyssnar inte på honom alls), men det han gjorde som förändrade musikhistorien inträffade väl innan 1973?
Nåja, väl värd att slänga bort några timmar på.
Den andra boken var Blod, Eld, Död: en svensk metalhistoria av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg,
Boken handlar om svensk metal (NÄHE?!), och fokuserar på de mer extrema subgenrerna - typ Death, Doom och Black. Jag lyssnar inte speciellt mycket på den typen av musik. Min metalkonsumtion sträcker sig till typ Maiden och Thrashmetalbanden från 80-talet. Trots detta tycker jag boken var mycket fascinerande. Den består både av fascinerande människor/människoöden och av episoder som, i alla fall för mig som utomstående, ter sig lite som lyteskomik.
Det går från att vara roligt, tragiskt (folk dog ju faktiskt) och ganska löjeväckande. Folk som är så inne i en subkultur har ju en tendens på att ta det på lite för stort allvar. En episod jag kommer ihåg är att satanisterna inom Blackmetalscenen på 90-talet tydligen sa "det smakar ont!" om de åt mat de tyckte smakade gott. Jaja, folk har säkert skrattat åt mitt DIF-engagemang också.
Mycket bra läsning. Slukade allt på under 24 timmar (alltså jag läste inte hela tiden). Förutom kapitlet som handlade om folk som skar sig. Det är något av det vidrigaste jag läst - blev svimfärdig, har alltid varit sjukt känslig mot sånt.
--------------
Ja nej nu känner jag att det blev lite långt, återkommer om vilka andra böcker jag läst sen. Känner att jag måste avsluta med att säga något om förra inlägget (som slog all time high i besökare, måste komma ut som psyksjuk oftare). Det känns skönt att ha berättat lite om hur det ligger till, och jag blev väldigt glad över reaktionerna det fick - obs! jag skrev det bara för min egen skull, inte för att få sympatier från någon annan. Tack. Nu måste jag bara lära mig att kunna ta in positiva saker folk säger om mig.
---------------
Avslutar med lite musik som inte har något med resten av inlägget att göra.
