Det har inte hänt jättemycket i januari. Brukar ju vara en ganska lugn månad. Har skrivit lite tentor, fått kontrakt på ny lägenhet (hej Vasastan), åkt till Örebro, haft halsfluss. Har även slutat helt med antidepressiva (men en utläggning om hur det gått väntar jag lite med, om den kommer alls).
Rätt slö början på musikåret också, förutom Savages skiva som är helt fantastisk.
Topp fem skivor i januari (jag har så klart missat en massa, men ändå!)
1. Savages - Adore Life
2. Anderson .Paak - Malibu
3. Charlift - Moth
4. Little Jinder - Allting Suger
5. Daughter - Not to Disappear (tidigare låg Suedes senaste platta på denna plats, men kom på att jag glömt bort Daughters skiva, fick panik, och redigerade inlägget en dag senare)
Februari ser väl lite mer späckad ut. Fotbollen drar igång på allvar med svenska cupen och så är det lite annat kul inplanerat.
Erkänn att ni tycker det är kul att jag ger er så mycket detaljerad info om min vardag.
Sociala medier (och internet) på det stora hela är en
väldigt bra grej tycker jag. Kanske inte någon helt chockerande nyhet eftersom
jag är väldigt aktiv på framförallt twitter, snapchat och i flera gruppchattar.
Jag har i tidigare inlägg i princip hävdat att internet räddat mig från total
isolering under mina extremt blyga och introverta tonår (inte för att jag inte är blyg och introvert nu iofs), och detta är nog ingen
överdrift alls.
Det finns dock saker som jag inte riktigt klarar av med det,
här är en liten sammanfattning (OBS! Detta ska inte tas som påhopp på någon
enskild, utan på olika fenomen i stort).
1. Bilder på facebook och instagram med kloka citat om
Livet.
Nu tog jag bara en av de bilder som kom upp först när jag
googlade ”kloka citat om styrka”. Jaha, så jävla insiktsfullt. Tack du 25-åriga
10-barnspappa från Tierp som lagt upp detta – och tack till dig, facebookkompis
jag träffade på en efterfest för 6 år sen men inte orkat ta bort som vän. Detta
kommer verkligen hjälpa mig i min tillvaro.
2. Skämttjuvar
Jag blir helt orimligt arg när jag ser någon
tweeta/facebooka ett skämt som jag sett tidigare utan att krädda upphovsmannen.
Har fått bita mig i tungan oräkneliga gånger för att inte gå in och kommentera,
eftersom det skulle få mig att framstå som världens största tönt. Annars skulle jag skrivit ungefär så här: "Det där är inte ditt skämt din värdelösa jävla människa, jag önskar dig och din familj allt ont. Hoppas du dör en plågsam död i ebola". Kanske hade varit att ta i.
Jag njöt när
Fat Jewish blev av med sitt kontrakt med comedy central.
3. Bristande källkritik
Det är fan skrämmande vad folk går på. Jag säger inte att
jag aldrig någonsin har gått på något som senare visat sig varit felaktigt.
Men: ett konto från någon random person på twitter/facebook/instagram/flashback
som sprider någon form av nyhet/fakta, gärna om hur hemska folk med annan än västeuropeisk
bakgrund är, kanske man inte borde ta som sanning utan att åtminstone forska
lite i vad den personen har för källa (tips: är det storkens nyheter stämmer
det nog inte). Folk har så jävla lätt att sprida vidare felaktig information
som stärker deras egen världsbild.
Här ingår också att många vägrar lyssna på de som säger emot
dem med fakta och som tänker ett steg längre. Argumentet ”Men det skulle lika
gärna kunna vara sant i detta jävla land!” är ju så extremt efterblivet att det
finns inte.
Ja, nu orkar jag inte skriva längre, men det finns så klart
fler saker som stör. Och denna gång ska jag verkligen försöka komma tillbaka
med fler delar. Hittills har jag väl gjort fyra inlägg där ”del 1” ingått i
ämnesraden utan att följa upp. Aja.
Har halsfluss. Legat i sängen i tre dagar (dag ett pga bakfylla dock). Kan inte äta något. Kan knappt dricka. Det enda som håller humöret uppe just nu är att tänka på hur JÄVLA mycket jag kommer käka den dagen halsontet försvinner.
New Order till Øyafestivalen, fan vad fett. Har varit rätt bitter över att jag missade deras spelning i Stockholm i höstas. Tror årets Øya kommer ha ett riktigt tungt startfält. Drömmen vore LCD Soundsystem.
En soft grej med att skriva obegripliga fylleinlägg på bloggen är att man kan ta bort inlägget flera timmar senare utan att någon läst det i princip. Så det gjorde jag nyss.
Blev en sväng på stan igår, idag vaknade jag en kvart innan jag skulle vara i plugget. Men men, det var inte som att jag missade något obligatoriskt eller viktigt. Snart måste jag dock åka in till SU ändå för att köpa en bok, känns segt. Aja.
Här är årets hittills bästa låtar (som finns på youtube):
En grej jag alltid gillat är motorer och bilar. Under mina år med detta intresse har jag kommit över många intressanta fakta framförallt gällande ursprung till olika bilmärkesnamn jag nu tänkte dela med mig av.
Opel - grundades 1902 i staden Konstantinopel. Därav namnet.
Seat - var den första bilmodell som lanserade konceptet med säten i bilen 1930. Tidigare var man tvungen att stå om man skulle någonstans. Vilket så klart blev jobbigt för familjer som åkte på bilsemester i Europa (och i USA såklart!).
Aston Martin - hette först A Stone Martin. Detta efter att grundarna tagit syra en kväll medan de lyssnat på psykedelisk rock. När de vaknade upp så hade någon i gänget skrivit "Martin" på en sten. Namnet ansågs dock lite flummigt så det "snyggades upp" lite.
BMW - namnet är välkänt, men vet du verkligen vad förkortningen BMW står för? Inte? Det är okej, det är det ingen som gör. Alla dokument rörande BMW:s födelse konfiskerades och brändes av nazistregimen i Tyskland i slutet av 1930-talet.
Citroen - inte oväntat så beror deras namn helt enkelt på ett missförstånd. Citroen grundades i skåne på 1960-talet. När firmanamnet skulle registreras så hörde inte registratorn att den skånska (som vi får anta rätt packade) mannen sa att firman skulle heta "Citron".
Daewoo - tog sitt namn som en hyllning till denna låt helt enkelt:
En av världens absolut coolaste personer har avlidit. Vila i Frid David Bowie.
Så sent som i fredags släppte han ett ganska bra album - mycket imponerande att vid 69 års ålder fortfarande kunna hålla sig relevant. Plattan kommer ju i en helt ny dager i och med detta, han visste förmodligen att hans dagar var räknade, det var ett farväl. En fin svanesång.
Eftersom jag bestämt mig för att läsa mer och kolla på serier mindre så kan jag ju lika gärna skriva lite om vad jag läst också tänkte jag. Lyckan var för övrigt total när jag upptäckte musik och film-bibblan på Kulturhuset, jag gillar mest att läsa om musiker och musikstilar osv. Lär bli stammis där.
Första boken jag slukade var Love Goes out to Buildings on Fire: Five Years in New York that Changed Music Forever av Will Hermes.
Boken behandlar åren 1973-77 i New Yorks (NÄHE?!) musikscen. Det blir alltså mycket New York Dolls, Ramones, Television och andra band jag gillar, även en del om Hip Hopens födelse (På 1520 Sedgwick Avenue 11 augusti 1973) - dessa delar av boken är mycket intressanta. Även om punkhistorien beskrivs bättre i Please Kill Me och Hip Hopens födelse i Can't Stop Won't Stop (vilken jag håller på med nu för övrigt) så är det väl värt att läsa.
Det är även ett fint tidsdokument om hur sunkigt och kreativt blomstrande New York verkade vara vid den tiden. Vilka fester de verkade ha haft på CBGB:s, Max Kansas City och i olika loft - och givetvis på Studio 54.
Nackdelen rent personligt för mig med denna bok är att den även tar upp sån musik jag är fullständigt ointresserad av - tex jazz, klassisk musik och salsa. Dessa delar av boken lämnade mig helt oberörd. Det berättas även en del om Bob Dylan, nu är jag inte någon Dylanexpert (lyssnar inte på honom alls), men det han gjorde som förändrade musikhistorien inträffade väl innan 1973?
Nåja, väl värd att slänga bort några timmar på.
Den andra boken var Blod, Eld, Död: en svensk metalhistoria av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg,
Boken handlar om svensk metal (NÄHE?!), och fokuserar på de mer extrema subgenrerna - typ Death, Doom och Black. Jag lyssnar inte speciellt mycket på den typen av musik. Min metalkonsumtion sträcker sig till typ Maiden och Thrashmetalbanden från 80-talet. Trots detta tycker jag boken var mycket fascinerande. Den består både av fascinerande människor/människoöden och av episoder som, i alla fall för mig som utomstående, ter sig lite som lyteskomik.
Det går från att vara roligt, tragiskt (folk dog ju faktiskt) och ganska löjeväckande. Folk som är så inne i en subkultur har ju en tendens på att ta det på lite för stort allvar. En episod jag kommer ihåg är att satanisterna inom Blackmetalscenen på 90-talet tydligen sa "det smakar ont!" om de åt mat de tyckte smakade gott. Jaja, folk har säkert skrattat åt mitt DIF-engagemang också.
Mycket bra läsning. Slukade allt på under 24 timmar (alltså jag läste inte hela tiden). Förutom kapitlet som handlade om folk som skar sig. Det är något av det vidrigaste jag läst - blev svimfärdig, har alltid varit sjukt känslig mot sånt.
--------------
Ja nej nu känner jag att det blev lite långt, återkommer om vilka andra böcker jag läst sen. Känner att jag måste avsluta med att säga något om förra inlägget (som slog all time high i besökare, måste komma ut som psyksjuk oftare). Det känns skönt att ha berättat lite om hur det ligger till, och jag blev väldigt glad över reaktionerna det fick - obs! jag skrev det bara för min egen skull, inte för att få sympatier från någon annan. Tack. Nu måste jag bara lära mig att kunna ta in positiva saker folk säger om mig.
---------------
Avslutar med lite musik som inte har något med resten av inlägget att göra.
