torsdag 23 augusti 2018

Jag lever

I början av sommaren förra året kände jag mig lättad. Våren hade varit ganska intensiv. Det hade varit mycket i plugget, en del resor och jag hade fyllt 30. Jag såg fram emot en sommar där jag skulle jobba på ett lager, vilket inte är speciellt utmanande eller stressigt, och en höst där jag skulle skriva examensarbete och ta det rätt lugnt. Sen fick framtiden bli lite som den ville, jag hade ingen stress med att leta jobb till efter examen.

Någon vecka senare förändrades min och min sambos tillvaro fullständigt och allt blev väldigt, väldigt konstigt. Det är fortfarande skitkonstigt och jag har på känn att det aldrig kommer bli som förut. Men att det inte är något negativt utan tvärtom extremt positivt.

Jag får väl ändå säga att jag är vuxen nu. Det är i alla fall mycket som pekar på det. Jag har en stor csn-skuld, bor i en trea i Blackeberg, jobbar på kontor och har en sambo som jag älskar. Och så har jag ett barn tillsammans med nyligen nämnda sambo då. Vilket kanske är det mest graverande beviset.

Alla säger att det är en stor förändring att få barn, men jag var inte alls förberedd på att förändringen skulle vara så sjukt jävla stor som den är. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, allt innan mars i år känns så himla länge sen, men jag inser att jag var något naiv.

Livet var på ett sätt mycket lättare när jag var singel och barnfri. Jag kunde dra ut och supa när det behagade mig, dra på bortamatcher med DIF, gymma eller vad som än föll mig in. Det enda hindret var pengar i princip. Nu har jag för första gången förstått begreppet "egentid" och "livspussel". Ibland kan jag sakna friheten såklart, men jag skulle inte vilja byta bort det jag har nu mot någonting i hela världen. Mitt tidigare liv, som jag har valt att kalla det, var om jag ska vara ärlig ganska ensamt.

Det mesta i mitt och min sambos liv går ut på att hålla den lille nöjd. Men det är klart att vi skulle göra vad som helst för vårt barn. Som är den mest perfekta människa som världen någonsin skådat. Oavsett vad jag gör i mitt liv så kommer jag alltid vara pappa till mitt fantastiska barn - och det är det ingen som kan ta ifrån mig, och något som jag är otroligt stolt över.

Oavsett hur tålamodsprövande, tidskrävande och utmanande det är, så är att bli farsa det finaste som hänt mig. Jag vet att det är otroligt klyschigt att säga men så är det. Jag är så lyckligt lottad att få uppleva detta tillsammans med en person jag älskar (eller ja, två - men barnet kan nog inte uppskatta det på samma sätt. Inte än i alla fall).

Jag har alltså aldrig känt mig mer levande. Visst kan jag vara ledsen ibland eller ha ångest, men inget av det spelar någon större roll när mitt barn ler mot mig. Det är något alla borde få uppleva.


måndag 10 april 2017

Fotboll

Nämen tja. Nedan följer en inte alldeles unik spaning, men jag känner att det är läge att göra den.

Jag har varit fotbollssupporter så länge jag kan minnas, gått på DIF sen jag var barn och har nästan hela mitt umgänge i supporterkretsarna. Ibland kan jag dock tycka att hela den här fotbollsgrejen är lite... töntig. Jag ser mig själv lite utifrån och kan ibland tänka att mitt engagemang för DIF är överdrivet och ibland kanske till och med skadligt.

Ta premiären i måndags till exempel. Att DIF har värvat namnkunnigt har knappast undgått någon. Förväntningar höjdes, hopp tändes och jag hade en otroligt positiv känsla inför matchen - och jag vet att jag inte var ensam om det. Att DIF sedan går in och (helt rättvist) torskar med 0-2 tog extremt hårt på mig. Det kändes ungefär som om en läkare sagt att man har cancer i kuken och det enda som kan rädda ens liv är att klippa av den.

Alltså: jag är snart 30 år, har 200+ högskolepoäng, sambo, jobb etc. och kände mig akut deprimerad för att mitt favoritlag förlorat en fotbollsmatch. Det är ju, om vi ska vara ärliga, ganska konstigt. Mer än en gång gick tanken att "fan, jag mår ju inte bra av det här. Jag borde egentligen lägga ner supportergrejen nu".

I fredags vet alla vad som hände. Fruktansvärda scener och en hemsk känsla att försöka ta sig hemåt i kaoset som följde. Den jäveln attackerade min hemstad. Staden jag älskar. Det går inte att inte känna att det var en attack mot mig och mina vänner.

Efter en nedstämd lördag var det så söndag och dags för bortapremiär mot Häcken. Bortapremiärer brukar vara en fest - och nu hade jag vissa farhågor om att det kanske inte skulle bli det med tanke på det som hände dagarna innan.

Jag hade fel. Det visade sig att denna resa var precis det jag (och säkert många med mig) behövde. Det blev en påminnelse om varför man älskar den här grejen, om att det händer så mycket fint inom supporterkulturen.

Ta till exempel den synskadade killen som gick upp tidigt på morgonen och åkte till Stockholm från Östersund där han bor för att ta tåget ner till Göteborg och lyssna på matchen. För att sedan gå upp tidigt dagen efter och åka tillbaka igen.

Ta min vän som friade till sin flickvän på tåget (hon sa ja). Mina Londonbaserade vänner som åkte till Göteborg bara för att gå på matchen.

Ta min vän som hade fått ett fruktansvärt besked kvällen innan men som bestämde sig för att åka ändå för att kunna koppla bort det jobbiga för en stund, eller i alla fall försöka. För det är just detta som gör hela den här kulturen så fantastisk: man kan koppla bort den hemska världen för ett ögonblick, man kan dricka några öl, umgås med människor man älskar och sjunga för sitt lag. Känna tillhörighet, känna att man har ett sammanhang.

Med risk för att låta alldeles för pretentiös: Det kändes viktigare än någonsin att stå på läktaren och sjunga för DIF igår. Visa att Djurgårdsfamiljen fan inte viker ner sig för rädsla, att vi kommer stå där oavsett vad som händer.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till egentligen, kanske vill jag bara skriva ner det så jag i tider av tvivel kan gå tillbaka och påminna mig om att jag älskar den här kulturen, att den är en stor del av mig och mitt liv. Fotboll är inte töntigt. Fotboll är fantastiskt!

Eller så är det bara förvirrade tankar från en väldigt bakfull människa. Nu ska jag snart gå och köpa pizza. Musik!



söndag 18 december 2016

Unik snöflinga

Nu jävlar, ärade bloggläsare, ska ni få vara med om något helt unikt. Jag var nämligen på Kents sista gig igår och tänkte nu skriva ner lite intryck. Jag har inte kollat runt så mycket, men skulle tippa på att jag är helt unik om detta. Tänkte först gå igenom vad jag tyckte om med spelningen, och sen vad jag tyckte mindre om. Here we go!

Bra skit:

- Sjukt bra visuellt. Ljuset var helt perfekt, och bidrog till att göra detta till ett stundtals mycket mäktigt evenemang.
- Bra ljud. Första gången jag var på konsert på Stockholmsarenan. Skillnaden mot Friends är monumental.
- Bra band. Kent har väl nästan aldrig gjort en dålig spelning. När jag sett dom så har dom alltid levererat. Så även igår, Sjukt tighta och låtarna levererades på ett perfekt sätt.

Sämre skit:

- Här är jag också en unik snöflinga: LÅTLISTAN!! Varför envisas med att spela massa nytt på en avskedsturné?!

Okej, så här är det: Gårdagskvällen hade kunnat bli helt magisk. Allt var upplagt för det. När konserten rullade igång kände jag "shit, det här är så sjukt mäktigt". Den känslan avtog tyvärr. Det som borde blivit helt fantastiskt blev inte mer än bra - och jag var lite besviken efteråt. Det kändes inte som att det var avslutet för ett av Sveriges största (och när de var som bäst - allra bästa) band. De har ju en fantastisk låtskatt, men envisas med att köra massa nytt. Det blev stundtals ganska tråkigt tyvärr.

Men samtidigt känns det väldigt Kent att göra så här. De har aldrig anpassat sig efter någon, eller så har det känts i alla fall. Lite "fuck you vi ska visst spela halva senaste plattan och avsluta med sömnpillret "den sista sången" istället för Mannen i den vita hatten eller 747. Man får ändå ge dem det.

Aja, nu ska jag sluta sparka in öppna dörrar, observera att ovanstående har skrivits under en svår bakfylla. Avslutar med en låt de borde spelat.


(alltså tänk om de överraskade alla och drog igång den som ett extranummer, tror Stockholmsarenan hade sprängts)

lördag 15 oktober 2016

onsdag 1 juni 2016

Maj

Ännu en månadssammanfattning som jag tror nästan ingen finner något underhållningsvärde i.

Maj fortsatte på redan inslagen väg för året. Det är rätt sjukt vilken scenförändring det är i mitt mentala mående jämfört med 2015. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att hävda att jag är mer tillfreds med mig själv än jag någonsin varit tidigare i livet. Då får man dock ha i åtanke att jag aldrig gillat mig själv alls. Nåja.

Tidigare har mitt välbefinnande varit ganska tätt ihopkopplat med DIF, men så är inte fallet just nu. Visst blir jag fortfarande sjukt ledsen och arg efter derbytorskar och andra fiaskon, men det påverkar mig inte i lika stor utsträckning som förut känns det som.

Denna (eller ja, rent tekniskt sett förra) månaden var jag på följande livespelningar:Pusha T, Bob Hund, Ana Diaz, Jonathan Johansson och Jonas Lundqvist. Den sistnämnda var bäst, vilken jävla kung Jonas Lundqvist är, alla borde lyssna på hans skivor och se honom live SNARAST.

Nu ska jag strax iväg och skriva tenta i förvaltningsrätt, sen är jag klar med termin sex av juristprogrammet. Vilken grej va. Ska bli intressant och se exakt hur smart det var att åka till Göteborg i helgen och torska två pluggdagar pga fylla/bakfylla. Fast det var en riktigt kul resa i alla fall.

Topp fem skivor som kom ut i maj 2016 som jag hört:

1. Yumi Zouma - Yoncalla (bäst hittills i år enligt mig, älskar Yumi Zouma)
2. White Lung - Paradise
3. Nothing - Tired of Tomorrow
4. Pantha du Prince - The Triad
5. Shit Robot - What Follows

(med sedvanlig reservation för att jag glömt bort någon)

Lovar att försöka skriva ett mer underhållande inlägg snart.



lördag 28 maj 2016

måndag 2 maj 2016

April

Fortfarande rätt tagen av de gångna dagarnas stora intag av alkohol och onyttig mat. Kroppen har förfallit fullständigt känns det som, men jag har haft kul i all fall.

Nåja, dags att sammanfatta den gångna månaden lite!
Om man bortser från de senaste fotbollsresultaten så var april en bra månad, riktigt bra till och med. Avslutades med en rätt ösig vecka förra veckan, tror den enda dagen jag inte gjorde något speciellt var i tisdags - vilket är ganska ovanligt för mig, blir lätt ganska glest mellan aktiviteterna annars. Nu hann jag med två konserter (sista var iofs igår och då hade det ju redan hunnit bli maj), Elfsborg borta, en middag med tillhörande utgång, jobbsöndag samt att fylla år (även om jag inte riktigt tycker det är så kul).


Aprils fem bästa skivor enligt mig:

1. M83 - Junk
2. Västerbron - Till Vilket Pris Som Helst
3. Parquet Courts - Human Performance
4. Niki & The Dove - Everybodys Heart Is Broken Now
5. Kevin Morby - Singing Straw

Någon övrig kultur har jag knappt hunnit konsumera, eller ingen att rapportera om i alla fall.

Är som sagt rätt slut så tycker vi får sätta punkt här. Hej!