Någon vecka senare förändrades min och min sambos tillvaro fullständigt och allt blev väldigt, väldigt konstigt. Det är fortfarande skitkonstigt och jag har på känn att det aldrig kommer bli som förut. Men att det inte är något negativt utan tvärtom extremt positivt.
Jag får väl ändå säga att jag är vuxen nu. Det är i alla fall mycket som pekar på det. Jag har en stor csn-skuld, bor i en trea i Blackeberg, jobbar på kontor och har en sambo som jag älskar. Och så har jag ett barn tillsammans med nyligen nämnda sambo då. Vilket kanske är det mest graverande beviset.
Alla säger att det är en stor förändring att få barn, men jag var inte alls förberedd på att förändringen skulle vara så sjukt jävla stor som den är. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, allt innan mars i år känns så himla länge sen, men jag inser att jag var något naiv.
Livet var på ett sätt mycket lättare när jag var singel och barnfri. Jag kunde dra ut och supa när det behagade mig, dra på bortamatcher med DIF, gymma eller vad som än föll mig in. Det enda hindret var pengar i princip. Nu har jag för första gången förstått begreppet "egentid" och "livspussel". Ibland kan jag sakna friheten såklart, men jag skulle inte vilja byta bort det jag har nu mot någonting i hela världen. Mitt tidigare liv, som jag har valt att kalla det, var om jag ska vara ärlig ganska ensamt.
Det mesta i mitt och min sambos liv går ut på att hålla den lille nöjd. Men det är klart att vi skulle göra vad som helst för vårt barn. Som är den mest perfekta människa som världen någonsin skådat. Oavsett vad jag gör i mitt liv så kommer jag alltid vara pappa till mitt fantastiska barn - och det är det ingen som kan ta ifrån mig, och något som jag är otroligt stolt över.
Oavsett hur tålamodsprövande, tidskrävande och utmanande det är, så är att bli farsa det finaste som hänt mig. Jag vet att det är otroligt klyschigt att säga men så är det. Jag är så lyckligt lottad att få uppleva detta tillsammans med en person jag älskar (eller ja, två - men barnet kan nog inte uppskatta det på samma sätt. Inte än i alla fall).
Jag har alltså aldrig känt mig mer levande. Visst kan jag vara ledsen ibland eller ha ångest, men inget av det spelar någon större roll när mitt barn ler mot mig. Det är något alla borde få uppleva.
