Jag har varit fotbollssupporter så länge jag kan minnas, gått på DIF sen jag var barn och har nästan hela mitt umgänge i supporterkretsarna. Ibland kan jag dock tycka att hela den här fotbollsgrejen är lite... töntig. Jag ser mig själv lite utifrån och kan ibland tänka att mitt engagemang för DIF är överdrivet och ibland kanske till och med skadligt.
Ta premiären i måndags till exempel. Att DIF har värvat namnkunnigt har knappast undgått någon. Förväntningar höjdes, hopp tändes och jag hade en otroligt positiv känsla inför matchen - och jag vet att jag inte var ensam om det. Att DIF sedan går in och (helt rättvist) torskar med 0-2 tog extremt hårt på mig. Det kändes ungefär som om en läkare sagt att man har cancer i kuken och det enda som kan rädda ens liv är att klippa av den.
Alltså: jag är snart 30 år, har 200+ högskolepoäng, sambo, jobb etc. och kände mig akut deprimerad för att mitt favoritlag förlorat en fotbollsmatch. Det är ju, om vi ska vara ärliga, ganska konstigt. Mer än en gång gick tanken att "fan, jag mår ju inte bra av det här. Jag borde egentligen lägga ner supportergrejen nu".
I fredags vet alla vad som hände. Fruktansvärda scener och en hemsk känsla att försöka ta sig hemåt i kaoset som följde. Den jäveln attackerade min hemstad. Staden jag älskar. Det går inte att inte känna att det var en attack mot mig och mina vänner.
Efter en nedstämd lördag var det så söndag och dags för bortapremiär mot Häcken. Bortapremiärer brukar vara en fest - och nu hade jag vissa farhågor om att det kanske inte skulle bli det med tanke på det som hände dagarna innan.
Jag hade fel. Det visade sig att denna resa var precis det jag (och säkert många med mig) behövde. Det blev en påminnelse om varför man älskar den här grejen, om att det händer så mycket fint inom supporterkulturen.
Ta till exempel den synskadade killen som gick upp tidigt på morgonen och åkte till Stockholm från Östersund där han bor för att ta tåget ner till Göteborg och lyssna på matchen. För att sedan gå upp tidigt dagen efter och åka tillbaka igen.
Ta min vän som friade till sin flickvän på tåget (hon sa ja). Mina Londonbaserade vänner som åkte till Göteborg bara för att gå på matchen.
Ta min vän som hade fått ett fruktansvärt besked kvällen innan men som bestämde sig för att åka ändå för att kunna koppla bort det jobbiga för en stund, eller i alla fall försöka. För det är just detta som gör hela den här kulturen så fantastisk: man kan koppla bort den hemska världen för ett ögonblick, man kan dricka några öl, umgås med människor man älskar och sjunga för sitt lag. Känna tillhörighet, känna att man har ett sammanhang.
Med risk för att låta alldeles för pretentiös: Det kändes viktigare än någonsin att stå på läktaren och sjunga för DIF igår. Visa att Djurgårdsfamiljen fan inte viker ner sig för rädsla, att vi kommer stå där oavsett vad som händer.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till egentligen, kanske vill jag bara skriva ner det så jag i tider av tvivel kan gå tillbaka och påminna mig om att jag älskar den här kulturen, att den är en stor del av mig och mitt liv. Fotboll är inte töntigt. Fotboll är fantastiskt!
Eller så är det bara förvirrade tankar från en väldigt bakfull människa. Nu ska jag snart gå och köpa pizza. Musik!
